Samuel Johansson

Johan Nilssons yngste son Samuel Johansson blev tredje generationen krukmakare.
Han föddes 1898 och började redan som sjuåring i faderns verkstad där bland
andra hans äldre bror Karl också arbetade.
Samuel är den som arbetade längst i krukmakeriet, han blev den siste
krukmakaren och den förste keramikern när han började dreja åt Riborg
Böving. Hon var en utbildad formgivare som sökte drejare av sina föremål och
Samuel gick de fyra kilometerna över skogen med lera i ryggsäcken till
Albråten, där Riborg bodde. Betalningen för sitt arbete tog han ut i fiollektioner
av Riborgs man, Ignacz Beörecz, som var fiollärare.
Samuel insåg att han som krukmakare hade kunskaper som tillsammans med
inspiratuion av Riborgs arbete kunde utveckla produkterna – de gamla
traditionella började få svår konkurrens av plåtkärl och separatorn gjorde
behovet av mjölkfat mindre. Däremot fanns en nisch för ”finkeramik” – föremål
som användes i hemmen, det var kaffe- och teserviser, fat och tallrikar och
skålar av olika slag. Den typ av keramik som vi idag kallar bruksföremål.