Drejning
När leran bearbetats var det dags att dreja föremålen. Drejningen tillför minst värde till föremålet jämfört med andra delar av arbetet. Tidsåtgången för att dreja en kruka är obetydlig jämfört med alla andra delprocesser, en skicklig drejare skull kunna dreja 400 krukor på ett arbetspass, alltså kanske 35 – 40 per arbetstimme. Men det var drejningen som kostade mest i utbildningstid, man räknar med att det tar sju år av daglig övning innan man är fullärd och kan dreja 400 föremål på ett arbetspass. De skulle inte bara vara många, vissa skulle ha givna mått och de skulle vara likadana.

Formning
En lättnad kom med gipsformarna i början av 1920-talet där en arbetare i stort sett utan utbildning kunde sättas vid en formskiva eller indrejningsmaskin, som den också kallas, och ändå kunna forma fler än en fullt utbildad drejare hann med på en dag.
Krukmakarna i trakten kände till formningstekniken men svårigheten är att kunna tillverka gipsformar med tillräcklig precision.

Marknaden
Sina alster sålde krukmakarna dels direkt från krukmakeriet men också inne på torget i Arvika, det fanns också de som hämtade produkterna på krukmakerierna och for runt i trakten på olika marknader runt om i Värmland.

Förändring
Under 1909-talets första två decennier förändrades deras marknad från att tillverka bondehushållets mjölkfat, syltkrukor, degfat och skålar för olika ting. Separatorn blev vanlig och hållbarare stengodskrukor från Höganäs tog en stor del av marknaden för förvaringskärl liksom plåtkärl. Folk flyttade också in till städerna vilket minskade marknaden totalt sett.

Arbetet med leran var tungt, det vet alla som har lerjord i trädgården. Här finns den dessutom tre-fyra meter ner i marken.

Harald Nilsson bränner i ugnen på Nedre Stortorpet.