Krukmakerimuseet

Leran — förutsättningen

”Det var min far som fann leran. Och den fanns på stället Stortorpet och Sågmon. Den var den bästa som fanns tillfinnandes i Värmland”.
82-årige Emmanuel Nilsson berättar i ett radioreportage år 1943 och då hade det hade gått nästan 100 år sedan Emmanuels far hittade leran.
Leran avsattes i tjocka lager när isen drog sig tillbaka efter den senaste istiden. Den lera som man använde i verkstäderna i Ålgården och Långvak togs nere vid Lillälven, som går alldeles intill Nedre Stortorpet på andra sidan vägen sett från Övre Stortorpet.
Spåren efter lergroparna syns fortfarande intill älven. Krukmakarna hjälptes åt att ta upp leran som finns tre-fyra meter ner i marken. Ett tungt arbete som utfördes på sommaren.
Leran lades sedan i lerkällaren där den fick frysa över vintern.
När den skulle användas lades den först i en stor klump - "storklös" - som man skavde med gamla lieblad och plockade bort klumpar och annat skräp. Sedan fördes klösen ihop igen och bankades ner med stora träklubbor, proceduren upprepades flera gånger tills leran var plastisk och gick att dreja.
Hela proceduren mekaniserades efterhand och slitet blev lite lättare.