Drejning

När leran bearbetats var det dags att dreja föremålen. Drejningen tillför minst värde till föremålet jämfört med andra delar av arbetet. Tidsåtgången för att dreja en kruka är obetydlig jämfört med alla andra delprocesser, en skicklig drejare skull kunna dreja 400 krukor på ett arbetspass, alltså kanske 35 – 40 per arbetstimme. Men det var drejningen som kostade mest i utbildningstid, man räknar med att det tar sju år av daglig övning innan man är fullärd och kan dreja 400 föremål på ett arbetspass. De skulle inte bara vara många, vissa skulle ha givna mått och de skulle alla vara likadana.


Formning i gipsformar

En lättnad kom med gipsformarna i början av 1920-talet där en arbetare i stort sett utan utbildning kunde sättas vid en formskiva eller indrejningsmaskin, som den också kallas, och ändå kunna forma fler än en fullt utbildad drejare hann med på en dag.

Krukmakarna i trakten kände till formningstekniken men svårigheten är att kunna tillverka gipsformar med tillräcklig precision.

Beskickning och dekorering

När föremålen efter drejningen har torkat är det dags att beskicka och dekorera. Beskickning innebär att krukmakaren med olika redskap formar till botten på föremålet och putsar det i allmänhet. Ska föremålet hänklas, alltså få någon form av handtag görs detta och nu.

Bondehushållets föremål försågs bara med enkla dekorer Man "dötte" på lite järnoxid med en trasa eller ringlade på piplera med ett kohorn. Samuel var den förste som började dekorera sina föremål med mer avancerade dekorer och han hämrade - gjorde små hack runt om i och på föremålen med en hämmerhake , ett litet verktyg, stort som en blyertspenna med en fjäder gjort av ett paraplyspröt i änden. Det är en snabb dekormetod som Samuel utvecklade till mästerskap.

Glasering

När föremålen torkat helt var det dags att glasera. Krukmakarna i trakten brände endast en gång, idag är det vanligast att föremålen skröjbränns före glaseringen.
Glasyren blandades till av kvarts, blymönja och lera som slammades upp och fick sedan fick torka. Föremålen beströks med rågmjölsgröt och glasyren siktades på, detta kallas för råglasering.

Bränning

När de glaserade föremålen torkat helt var det dags för bränningen, den mest spektaktulära delen i krukmakarens arbete. Nu avgjordes om de senaste veckornas arbete skulle ge utdelning. Ugnen murades igen och eldades förstås med ved. I "dörren" fanns några lösa stenar som kunde dras ur så att det gick att se in i ugnen hur långt bränningen hade gått. Efter cirka 40 timmar av konstant eldning och övervakning var det klart och temperaturen hade nått drygt 1000 grader.

Brännugnen från 1870-talet. Sista bränningen skedde 1949, sedan använde man elektriska ugnar.

Samuel ringlar på dekor med ett kohorn fylls med piplerslicker.

"Törkommen" - torkugnen - en liggande ugn med kanaler som eldades från andra sidan för att torka föremålen under den kalla delen av året. Den värmde förstås också verkstan.